Hämnd!!!
När man hör ordet Hämnd så klingar det oftast väldigt ondskefullt och hatiskt.... Det finns ju olika varianter av hämnd... Och det finns ju även hämnd i tankarna som endast stannar där och absolut inte leder till något i verkligheten....
Precis som man kan ha fantasier av olika slag... Men alla typer av fantasier lever man ju inte ut för det utan stannar bara kvar inom en själv... Alla har vi nog mer eller mindre ett hemligt rum i vårt inre dit ingen annan får komma in... Nåt man flyr till ibland när man vill slippa verkligheten och samla ny energi...
För att då återgå till just hämnden så kan jag ibland tänka på Demonen och när man bearbetar sig själv så kommer det upp massor av olika känslor och tankar.... Massor av frågor som aldrig nånsin kommer att få några svar... Olika former av ilska,hat och sorg....
Ibland känns det skönt att tänka onda tankar om någon som gjort en så illa.. Men "normala" männsikor har ju en riktig spärr,där såna tankar just bara stannar i ens huvud och bleknar mer och mer ju längre tiden går... De onda tankarna blir aldrig något som händer i praktiken... Tänk vilken tur ändå att de flesta av oss är såna människor med rätt sorts spärr som sätter in direkt i tid så att man inte begår något brottsligt fel...
Därför finns det olika sorters hämnd... Min hämnd mot Demonen är nog den bästa jag kan tänka mig... Om man nu vill hämnas förstås... Jag gjorde ju mitt val att inte anmäla honom,jag var rädd,orkeslös,svag och skulle aldrig ha orkat träffa honom då... Visserligen är de brott han utsatte mig för hållbart i 10 år, så skulle jag vilja,kan jag anmäla honom längre fram... När jag är helt stark igen... Det har jag fått veta... Att det aldrig är försent att anmäla...
Men..... Jag vet inte om jag nånsin kommer att hamna i det läget att jag vill sitta i en rättegång mot honom.... När jag nu har kommit så långt i mig själv och blir starkare för varje dag som går, så tror jag faktiskt att jag skulle falla tillbaka så pass kraftigt igen om jag tvingas genomlida flera omgångar i rätten... Oavsett vilken advokat jag än skulle ha och allt övrigt stöd jag än skulle få från alla som finns för mig...
Det är inte värt det.... Åtminstone känner jag så just nu.... Han har redan varit i rättegång förut mot sin förra fru som han misshandlade svårt men hon orkade inte fullfölja, så han friades den gången av en oenig jury.... Hon har två barn ihop med honom så hon kan aldrig nånsin bli fri honom helt,men hon har istället fått sin hämnd genom att numera vara omgift med en kärleksfull man som ger henne den trygghet hon så väl förtjänar... De bor nu i USA där hennes nya man arbetar...
Det är också en form av hämnd... Eller hur? Att hon klarat sig vidare i Livet trots att han knäckte henne med och aldrig trodde att hon skulle resa sig igen...
Det är det som är min hämnd också... Han trodde att jag aldrig mer skulle kunna fungera som kvinna och som människa om jag lämnade honom,det sa han flera gånger.... Han slog in de orden i min hjärna... Att utan honom är jag ingenting... Att jag är fullkomligt oduglig,värdelös,äcklig,ful,misslyckad osv......
Kära Demonen,jag vill härmed säga att min hämnd är färdigställd... Jag har gång på gång det senaste året visat och bevisat för andra,men framförallt för mig själv,att jag är en klart duglig,värdefull,lyckad,stark och envis människa..... Och älskad.... Av äkta människor omkring mig...
Tänk,vilket nederlag för Demonen..... Han kan aldrig nånsin utvecklas,han hamnar bara längre och längre ner i avgrunden tills allt uppdagas och hans karma kommer ikapp honom.... Hans vardag kan fortsätta ett bra tag till som om inget har hänt... Men,tillslut faller även en Demon... Av sig själv...
Och hans offer har vuxit och blivit starka,självgående och mycket dugliga kvinnor... Av sig själva...
Tänk,vad en hämnd kan vara ljuv.... Utan att skada någon annan.... Vilken häftig ego-kick...
Sömnlöst!!!
Jag måste också förstå att jag inte ÄR mina tankar och att dom inte får styra mig fel mer.... Jag har mina tankar men är dom inte.. Det är en väsentlig skillnad... Mina tankar leder mig just nu i riktningen neråt...
Att jag inget är värd,inget att ha och bara är en enda stor hög av skam... Mina skuldkänslor över hur jag kunnat stanna så länge i något som var ett sant helvete... Hur jag kunde skydda den man som gjorde mig så illa... Han skyddade ju inte mig... Ingen kunde skydda mig för jag tillät ingen att komma in och ens ana hur jag hade det... Trots att jag så många gånger satt blodig och full av märken överallt så var det jag som tröstade Demonen när han bröt ihop och mådde dåligt och var full av ånger över vad han just gjort mig.. Det hände ibland... Att han låg och grät som ett litet barn i min famn när han just slagit mig halvt fördärvad... Jag tröstade,förlät och sa att jag skulle stanna hos honom... En kvinna sviker inte sin man..... En kvinna stannar lojalt och troget kvar oavsett vad... Eller? Så kände jag så många gånger...
När han ibland sa att "kan inte du bara ta livet av dig så jag slipper dig och kan gå vidare med någon annan som inte är lika värdelös och ful som du" så gick jag sönder ännu mer men jag höll hängivet ihop oss ändå eftersom han ibland faktiskt kunde be om ursäkt och åter igen kunde få mig att tro att jag var hans prinsessa i allt.... Vilken skam jag känner nu...Så dum jag känner mig.. Vad folk måste prata,undra och tycka nu när de vet... Jag förstår er alla... Jag förstår bara inte mig själv... Kommer jag nånsin att göra det? När såna här tankar når mig så kan jag inte ta till mig av mina mindfulness-övningar... De når liksom inte fram och kommer inte in i min själ...
En del är vackra när de dör sjunger Sonja Aldén.... Kommer jag nånsin att bli vacker... Det vackra finns ju inom oss och jag känner mig allt annat än vacker... Jag mår ibland rent illa av att se mig själv i spegeln så därför avstår jag från det så mycket jag kan... Och det värsta är att jag måste tvingas stå ut med mig själv... Jag kan inte bara sluta umgås med mig och liksom välja bort mig... Jag kan aldrig fly från mig själv men gud ska veta att jag försökt...
Jag vet... Det blir snart ljusare igen.... Skönt att skriva av sig bara... Tack älskade Blogg...
Tröstlöst!!!
Jag vet att jag är stark... Men även sårbarhet är styrka... Jag är sårbar... Jag skulle vilja gå på ett sånt där AA-möte för oss extremt sårbara... Där skulle jag ställa mig upp och säga "-Hej, jag heter Vild-Ängel och är Sårbar, och jag har varit det så länge jag kan minnas men det är först nu jag vågar erkänna det för mig själv" Då skulle alla på mötet svara: "-Hej Vild-Ängel" och sen skulle dom klappa händerna... Och alla skulle välkomna mig med öppna armar och beundra mitt mod att jag äntligen tagit ett stort steg genom att erkänna att jag är sårbarmissbrukare.... En Sårbaroman.......
Jag har fel och brister som alla andra... Jag blöder inuti.... Hur mycket plåster behövs för att stoppa alla psykiska sår... Alla ärr i min själ... Finns det normala män? Alltså,det vet jag ju att det gör... Men,finns det någon kvar för mig... Kommer jag att våga igen? Ja,kanske.... När jag gått klart AA-tolvstegsprogrammet i Sårbaromani....OCH... lärt känna mig själv och blivit min egen bästa vän att älska i nöd och lust... Då först ska jag öppna mig igen... Hoppet är det sista som överger mig... Jag har MASSOR av hopp inom mig... Vad himla bra... Puss min blogg...
Ensam är Stark!!!
Just nu är min självvalda ensamhet min borg och min bas att hämta energi ifrån..... Inget ont som hotar... Ingen rädsla över ifall man ska överleva natten....
Demonen älskade att se mig rädd och att se mig gråta... Han sa det flera gånger... "-Jag är en sann sadist och dina tårar imponerar inte på mig och får mig inte att mjukna ett dugg,snarare tvärtom,jag blir tänd av din hjälplöshet"
När den man lever med och som man ger hela sig själv till så lojalt ,säger nåt sånt är man inte så stor på jorden... Och jag lovar,den rädsla och ensamhet man känner just då är mycket mycket stark...
Man försöker då allt man kan för att inte börja gråta när det gör ont både fysiskt och psykiskt,för att på så sätt skydda sig själv och hoppas att det går över snabbare då... Han blir ju inte lika tänd då som när man gråter och tröttnar därför tidigare på att fortsätta plåga sitt offer... Ibland kunde det i och för sig leda till att han tog det som en utmaning att se hur länge jag klarade att hålla mig innan han fick mig att falla i tårar... Det kändes som en seger för honom då och han höll stolt upp mina sönderslitna kläder och allt mitt avdragna hår som en trofé.... "-Du kan aldrig överlista mig,gumman,aldrig nånsin, så försök inte ens" sa han ofta... Sen tvingades jag tacka honom för att han endast gjorde allt detta för att hjälpa mig att bli en stark kvinna och att hans sätt att "fostra" mig var det enda sättet för mig att klara av att leva som en sann människa...
Detta var kärlek enligt honom... Att jag tog allt detta för honom gjorde honom till en hel man vilket skulle leda till att jag blev en hel kvinna....
Varje kväll när vi gick och la oss skulle jag upprepa mina fyra huvuduppgifter jag alltid hade att följa enligt hans sätt att se på vår relation... Jag skulle se honom i ögonen och ödmjukt säga " Jag ska alltid vara artig mot dig, alltid lyda dig, alltid tillfredsställa dig och alltid ära dig"... Sen fick jag kanske somna på hans bröst om han tyckte att jag förtjänade det.... Och varje gång hoppades jag att jag skulle vakna morgonen därpå, för att kunna fortsätta finnas för mina älskade söner... En del nätter vaknade jag nämligen av att han tog för sig våldsamt av min kropp samtidigt som han tog strypgrepp eller höll för min mun och näsa tills han var klar och varje gång upprepade han orden " - Jag dödar dig och din familj om du berättar om oss för någon eller om du lämnar mig".....
Jag är glad att jag är ensam i min ensamhet nu......... Jag kommer över detta... Jag måste....Jag är på rätt väg........ Tror jag....
Beröra och bli Berörd!!!
Bluffen!!
Bluffen är i motsats till Demonen inte en ond själ.... Han är egentligen snäll och menar inte riktigt att göra illa och såra utan är tyvärr mest rädd för att bli sårad själv..... Han förstår inte riktigt att andra kan fara illa av hans egen rädsla... Bättre att förekomma än förekommas liksom.... Därför kan Bluffen bli en Player som leker sig fram och har väldigt svårt att hantera konfrontationer på hans dubbel-liv... När Bluffen bokstavligt talat blir tagen på bar gärning vid flera tillfällen så kan han inte hantera sin play-tjejs förtvivlan och undran över det uppenbara hon ser framför sig... Istället vräker Bluffen ur sig liknande kommentarer som "-Jag förstår inte ens hur du kan tro att jag bedrar dig för det är absolut inte som det ser ut här nu" eller " Snokar du på mig? Hur kan jag nu i fortsättningen känna mig säker på att du litar på mig om du ska utsätta mig för dessa obehagliga förhör" eller den bästa av alla när han förstår att allt är lite för uppenbart: " Alltså lilla gumman,det är ju dig jag VERKLIGEN älskar,du är min huvudkvinna,mina alfa-hona liksom,dom andra är bara bihangs-reserver IFALL det skulle ta slut mellan oss" och " Du förstår älskling,jag blir ju inte av med dem hur jag än försöker,jag kan inte rå för detta alls" "Alla sjutton bihang är stalkers som inte förstår att jag inte vill ha dem" Då frågar play-tjejen sin Bluff om han inte talat om för alla reserver att han har EN play-kvinna nu? Bluffen svarar: "Nää,jag trodde dom fatta det ju"........ Ska man skratta eller gråta?? Vilken tur att man innan detta råkat ut för Demonen..... För Bluffen är egentligen ingenting mot vad Demonen var.. Och har man lyckats gå vidare efter ett Demon-angrepp så klarar man garanterat av att gå vidare efter en liten Bluff-puff.... De färdigheterna lyckades jag skapa i min bearbetning av mig själv efter Demonen... Så egentligen kan man sammanfatta detta med att inget ont som inte har nåt gott med sig,eller hur?? Hade jag inte mött Demonen så hade jag inte klarat av att hantera Bluffen..... JAG ÄR SÅ STOLT ÖVER MIG SJÄLV och jag skiter i Jantelagen.... Puss min älskade Blogg...
Frigörelsen!!!!
Demoner och Bluffar!!!
Det är stor skillnad på Demoner och Bluffar.... Den första var och är en ondskefull Demon.... Den andra varianten en stor Bluff.... Demonen har en plan från början till slut som går ut på att trampa,krossa och förinta sitt offers hjärna så totalt att hon tappar allt av egen-kontroll... Man förvandlas till en spillra och mitt i all förvirring av vem man själv är så tror man ändå att man måste skydda Demonen... Det är ju Demonen som ändå tar hand om en på sitt sätt... En slags konstig trygghet skapas och blir till en grym men sann verklighet... Man tappar all tro på sig själv och låter sig vägledas helt av Demonen.... Från början plockas man upp när Demonen sett ut sitt offer... Då är allt vackert,ljust och i rosa skimmer och Demonen får en att känna sig som den mest lyckligaste varelsen på jorden.... När man kommit så långt att ett beroende skapas för Demonen så börjar nedbrytningen.... Ens hjärna är redan till fullo Demonens och han vet glasklart att ens hjärta också har kapsejsat totalt..... Makten är klockren för Demonen... Hjälplösheten lika klockren för offret... Rollerna är tydliga och rangordningen färdigställd.... Offret har kapitulerat helt och tror sig inte kunna klara nånting själv nånsin mer utan sin Demon... Offret gör allt rätt för att inte reta upp Demonen... Ändå blir offret ständigt den felande länken vilket hon ständigt får veta av sin älskade Demon.... Hon går ner på knä för att ära sin Demon.. Ber alltid om ursäkt för sina misstag som hon inte ens förstår felet i...Men Demonen har självklart rätt.. Offret lär sig tidigt att aldrig ifrågasätta sin Demon... Demonen säger att de metoder han använder sig av är den enda rätta vägen att gå om man vill bli en lycklig,trygg och älskad varelse...Det är bara att fortsätta följa.....
Fortsättning följer.......
