Nyopererad med nya perspektiv!!!
Nyopererad med lågt blodvärde och spända o stela smärtor... Inte det minsta fixad, sminkad, stylad eller glamorös.. Trött, grå, tråkig och fullkomligt blottande... Men.. Jävligt STARK, STOLT och LYCKLIG.. Och det viktigaste av allt.. Väldigt ÄLSKAD och ÄLSKANDE... Jag måste nu kämpa ännu mer för att bli HEL igen.. Kunna GÅ med balans igen.. Fungera på alla sätt på nytt...Jag är ödmjukt inställd till livet.. Det får ta den tid det tar... Först o främst 3 månader...
Jag har fått ett nytt perspektiv på Livet..Allt sånt som hänt mig förr är en del av mig och kommer alltid att vara det, men det är INTE längre styrande i mitt Liv... Det som sker NU är det som gäller och som ger mig näring och kraft att fortsätta våga och kämpa för allt som får mig och mina nära att må bra... Det som får mig att må dåligt kommer jag att välja bort.... Vill aldrig nånsin mer omge mig med ond energi...
Jag har fått ett nytt perspektiv på Livet..Allt sånt som hänt mig förr är en del av mig och kommer alltid att vara det, men det är INTE längre styrande i mitt Liv... Det som sker NU är det som gäller och som ger mig näring och kraft att fortsätta våga och kämpa för allt som får mig och mina nära att må bra... Det som får mig att må dåligt kommer jag att välja bort.... Vill aldrig nånsin mer omge mig med ond energi...
Nu eller aldrig!!!
Vet ej när jag kan skriva här igen nu men så fort jag orkar och kan så meddelar jag mig hur operationen gått... Idag är det lördag den 16 okt och jag läggs in imorgon... På måndag morgon rullas jag ner till operation...
A får vara med hela vägen ner till vänthallen utanför operationssalen men när de ska börja sticka i mig och sånt så måste han gå... De ringer till honom när operationen är klar och då ringer han min övriga familj och meddelar läget...
Jag kommer inte att kunna höra av mig själv första dagen efter operationen och får inte ta emot besök förrän på tisdag... Dom kommer att vara tvungna att smärtstilla mig så mycket eftersom det är en smärtfylld operation och dessutom tar den 5 timmar så jag kommer att vara ganska så mör efteråt..
Epiduralnålen med tillhörande slang som dom sätter i ryggraden innan narkosen måste vara kvar i tre dygn så att dom hela tiden kan smärtsjustera mig för att lindra för mig så mycket dom kan...
Doktorn ringde mig i onsdags angående den magnetröntgen som gjorts i nacken och meddelade att min ryggmärg inte är skadad och därför behöver vi ej göra den operationen först utan nu satsa helt på ryggoperationen... Dock sa han att nacken också är svårt skadad och att vi ska diskutera operation för den också sen men det tar vi längre fram...
Jag visste att Demonen skadat mig, men jag visste inte att det var så illa... Min spinalstenos operation är mer avancerad än andra spinaloperationer för att mina kotor i ländryggen är krossade... Därför blir det steloperation med flera skruvar i ryggen som måste sitta i minst ett år eller hela livet... Jag kommer att få göra flera återbesök och göra nya röntgen som visar hur allt går och hur det ser ut...
Jag är rädd, nervös, vemodig, orolig och väldigt känslosam just nu... Ber att mina änglar ska vaka över mig så att allt går bra och så att jag vaknar upp och operationen har lyckats fint... Jag har så mycket kärlek omkring mig och så mycket stöd... Det är fantastisk personal och det känns lugnande och lite mer lättat... Samtidigt så har jag kapitulerat helt över detta nu... Jag orkar inte med dessa smärtor mer så det är nu eller aldrig.... Jag böjer mig för kunskapen dessa fantastiska yrkesmänniskor har och lägger mig varsamt i deras händer och kan bara hoppas att allt går bra..
Kan inte göra annat... I ca 5 timmar har jag ingen som helst kontroll över min kropp.. Man andas ju inte ens själv under narkosen... Min tillit finns till de omkring mig då...
På tisdagen får A och N komma upp... Och det ska bli fantastisk underbart att få se deras ansikten och greppa deras händer... Då får vi se hur jag mår om jag orkar ta emot mer besök på onsdagen sen av andra familjemedlemmar...
Det är en sak som jag inte kan låta bli att undra över... Jag har lämnat sjukintyg till mitt jobb osv och till och med mailat dem och ERBJUDIT mig att om jag mår hyfsat bra, att jag kan jobba över jul så att alla andra får vara lediga... Även NU, trots min svåra situation, tänker jag på mina kolleger...
INTE ETT LJUD HAR JAG HÖRT... Inte ett TACK... Inte ett endaste KRYA PÅ DIG... Inte ett svar från NÅGON av mina chefer angående detta... Jag har jobbar där troget och lojalt i tre års tid... Att erbjuda mig att jobba jul efter en svår ryggoperation är värd all respekt sa doktorn, men han och alla andra har också sagt, att nu är det MIG SJÄLV det handlar om... Inte mitt jobb och i synnerhet inte ett arbete där de inte ens svarar på mitt generösa mail...
Vilka fruktansvärda människor... Den energin dom utsöndrar vill jag aldrig mer omge mig med... Min lojalitet och omtänksamhet ska användas där den uppskattas... Jag vet precis vilken väg jag ska gå nu efter min sjukskrivning... Det råder ingen som helst tvekan mer... Jag har aldrig nånsin varit med om nåt liknande på en arbetsplats...
Kan dom se sig själva i spegeln på morgnarna? Nog om det... Jag bara måste bli frisk nu och kämpa vidare och se till att fortsätta omge mig med goda människor... Jag MÅSTE välja bort de som får mig att må dåligt...
Demonen är ute ur mitt liv... Min arbetsplats... Jaa... Suck... Det återstår att se....
Alla ni andra som stöttat mig.... TACK!!!!!!! Om ni bara visste vad det betytt för mig... Och ni vet att jag hade gjort detsamma för er... TACK!!!
Skänk mig en tanke på måndag.... Då gäller det...
NU ELLER ALDRIG......
A får vara med hela vägen ner till vänthallen utanför operationssalen men när de ska börja sticka i mig och sånt så måste han gå... De ringer till honom när operationen är klar och då ringer han min övriga familj och meddelar läget...
Jag kommer inte att kunna höra av mig själv första dagen efter operationen och får inte ta emot besök förrän på tisdag... Dom kommer att vara tvungna att smärtstilla mig så mycket eftersom det är en smärtfylld operation och dessutom tar den 5 timmar så jag kommer att vara ganska så mör efteråt..
Epiduralnålen med tillhörande slang som dom sätter i ryggraden innan narkosen måste vara kvar i tre dygn så att dom hela tiden kan smärtsjustera mig för att lindra för mig så mycket dom kan...
Doktorn ringde mig i onsdags angående den magnetröntgen som gjorts i nacken och meddelade att min ryggmärg inte är skadad och därför behöver vi ej göra den operationen först utan nu satsa helt på ryggoperationen... Dock sa han att nacken också är svårt skadad och att vi ska diskutera operation för den också sen men det tar vi längre fram...
Jag visste att Demonen skadat mig, men jag visste inte att det var så illa... Min spinalstenos operation är mer avancerad än andra spinaloperationer för att mina kotor i ländryggen är krossade... Därför blir det steloperation med flera skruvar i ryggen som måste sitta i minst ett år eller hela livet... Jag kommer att få göra flera återbesök och göra nya röntgen som visar hur allt går och hur det ser ut...
Jag är rädd, nervös, vemodig, orolig och väldigt känslosam just nu... Ber att mina änglar ska vaka över mig så att allt går bra och så att jag vaknar upp och operationen har lyckats fint... Jag har så mycket kärlek omkring mig och så mycket stöd... Det är fantastisk personal och det känns lugnande och lite mer lättat... Samtidigt så har jag kapitulerat helt över detta nu... Jag orkar inte med dessa smärtor mer så det är nu eller aldrig.... Jag böjer mig för kunskapen dessa fantastiska yrkesmänniskor har och lägger mig varsamt i deras händer och kan bara hoppas att allt går bra..
Kan inte göra annat... I ca 5 timmar har jag ingen som helst kontroll över min kropp.. Man andas ju inte ens själv under narkosen... Min tillit finns till de omkring mig då...
På tisdagen får A och N komma upp... Och det ska bli fantastisk underbart att få se deras ansikten och greppa deras händer... Då får vi se hur jag mår om jag orkar ta emot mer besök på onsdagen sen av andra familjemedlemmar...
Det är en sak som jag inte kan låta bli att undra över... Jag har lämnat sjukintyg till mitt jobb osv och till och med mailat dem och ERBJUDIT mig att om jag mår hyfsat bra, att jag kan jobba över jul så att alla andra får vara lediga... Även NU, trots min svåra situation, tänker jag på mina kolleger...
INTE ETT LJUD HAR JAG HÖRT... Inte ett TACK... Inte ett endaste KRYA PÅ DIG... Inte ett svar från NÅGON av mina chefer angående detta... Jag har jobbar där troget och lojalt i tre års tid... Att erbjuda mig att jobba jul efter en svår ryggoperation är värd all respekt sa doktorn, men han och alla andra har också sagt, att nu är det MIG SJÄLV det handlar om... Inte mitt jobb och i synnerhet inte ett arbete där de inte ens svarar på mitt generösa mail...
Vilka fruktansvärda människor... Den energin dom utsöndrar vill jag aldrig mer omge mig med... Min lojalitet och omtänksamhet ska användas där den uppskattas... Jag vet precis vilken väg jag ska gå nu efter min sjukskrivning... Det råder ingen som helst tvekan mer... Jag har aldrig nånsin varit med om nåt liknande på en arbetsplats...
Kan dom se sig själva i spegeln på morgnarna? Nog om det... Jag bara måste bli frisk nu och kämpa vidare och se till att fortsätta omge mig med goda människor... Jag MÅSTE välja bort de som får mig att må dåligt...
Demonen är ute ur mitt liv... Min arbetsplats... Jaa... Suck... Det återstår att se....
Alla ni andra som stöttat mig.... TACK!!!!!!! Om ni bara visste vad det betytt för mig... Och ni vet att jag hade gjort detsamma för er... TACK!!!
Skänk mig en tanke på måndag.... Då gäller det...
NU ELLER ALDRIG......
To-Le-Do!!!
Jaha, så har det varit dags igen.... Häromnatten...... TOLEDO, uppdelat som mellanrum mellan To, Le och Do..... Samma ord hela tiden... Om och om igen.... Högre, starkare.... Lugnare... Högre, tydligare...
A vaknade av detta: Jag satt upp i sängen... Sjöng högt och tydligt To-Le-Do... To-Le-Do.... Samtidigt som att det verkade som att jag dirigerade med mina händer.... Sen efter ett antal Toledo så klappade jag händerna.... Högt.... Länge...
Sen började allt om igen... Ännu högre... TO-LE-DO..... TO-LE-DO...... A lät mig sjunga men bevakade det hela och frågade lite försiktigt: " Gumman, vad är det du sjunger" Jag svarade inte utan fortsatte hej vilt samma ord och med dirigerande händer och sen applåder....
Tillslut började jag bli otålig och sa mycket irriterat: " Nääääää alltså, ni sjunger ju fel text.... NI SJUNGER JU FEL TEXT HELA TIDEN" A sa lugnt: " Jaa,vad tokigt, älskling, det hör till och med jag att dom gör, men vilka är dom?" Jag: " Du hör väl... TO-LE-DO...Dom sjunger fel... All text är fel... dom kan inte texten, hur ska vi kunna uppträda nu när dom SJUNGER FEL HELA TIDEN???"
Vid det här laget var jag alldeles orolig och arg och började gråta.... Varpå A sa: " Gumman, jag ska hjälpa dig med det sen, jag lovar, jag ska säga till dom så kan du vila lite nu, jag ska lära dom texten, det kommer att ordna sig"
Då lugnade jag mig men sa snyftande: " Taaaaaack..... snyft..... Kom ihåg texten... TO-LE-DO...
Dom är helt värdlösa.... TOLEDO.... Och så körde jag nån slags takthållning med händerna...."
A sa att han förstod och absolut skulle se till att det blev rätt så att det verkligen skulle bli ordning på detta bara jag tog en paus nu...
Gud så skönt sa jag, då vilar jag nu, för jag orkar banne mig inte hålla på längre när dom inte fattar nånting...
Det förstår jag ,sa A, så kom här nu och vila lite hos mig så ska jag ta itu med dom sen....
Sen la jag mig ner i hans famn och mumlade, samtidigt som tårarna fortfarande rann, men det tog inte lång stund förrän jag sov helt lugnt igen i min Käras famn...
A visste inte om han skulle skratta eller gråta, men lät bli att göra nånting och förstod att det händer så mycket i min hjärna nu, så nätterna i drömmarnas värld kommer mycket ut på väldigt speciella sätt....
Lord, give me mercy... Det kommer att bli rena semestern för A när jag ligger på sjukhuset i en vecka.... Det har jag sagt till honom... Då sa han: " Älskling, jag kommer att längta varje dag efter att få höra dig sjunga igen på nätterna och att få hem dig, kom ihåg det min ängel"
Tack Gode Gud att denna Man tilldelats mig... Jag säger som Gert Fylking sa när Svenska Akademins ständige sekreterare avslöjade vem som fått årets nobelpris i litteratur för några år sen:
"ÄNTLIGEN"......
A vaknade av detta: Jag satt upp i sängen... Sjöng högt och tydligt To-Le-Do... To-Le-Do.... Samtidigt som att det verkade som att jag dirigerade med mina händer.... Sen efter ett antal Toledo så klappade jag händerna.... Högt.... Länge...
Sen började allt om igen... Ännu högre... TO-LE-DO..... TO-LE-DO...... A lät mig sjunga men bevakade det hela och frågade lite försiktigt: " Gumman, vad är det du sjunger" Jag svarade inte utan fortsatte hej vilt samma ord och med dirigerande händer och sen applåder....
Tillslut började jag bli otålig och sa mycket irriterat: " Nääääää alltså, ni sjunger ju fel text.... NI SJUNGER JU FEL TEXT HELA TIDEN" A sa lugnt: " Jaa,vad tokigt, älskling, det hör till och med jag att dom gör, men vilka är dom?" Jag: " Du hör väl... TO-LE-DO...Dom sjunger fel... All text är fel... dom kan inte texten, hur ska vi kunna uppträda nu när dom SJUNGER FEL HELA TIDEN???"
Vid det här laget var jag alldeles orolig och arg och började gråta.... Varpå A sa: " Gumman, jag ska hjälpa dig med det sen, jag lovar, jag ska säga till dom så kan du vila lite nu, jag ska lära dom texten, det kommer att ordna sig"
Då lugnade jag mig men sa snyftande: " Taaaaaack..... snyft..... Kom ihåg texten... TO-LE-DO...
Dom är helt värdlösa.... TOLEDO.... Och så körde jag nån slags takthållning med händerna...."
A sa att han förstod och absolut skulle se till att det blev rätt så att det verkligen skulle bli ordning på detta bara jag tog en paus nu...
Gud så skönt sa jag, då vilar jag nu, för jag orkar banne mig inte hålla på längre när dom inte fattar nånting...
Det förstår jag ,sa A, så kom här nu och vila lite hos mig så ska jag ta itu med dom sen....
Sen la jag mig ner i hans famn och mumlade, samtidigt som tårarna fortfarande rann, men det tog inte lång stund förrän jag sov helt lugnt igen i min Käras famn...
A visste inte om han skulle skratta eller gråta, men lät bli att göra nånting och förstod att det händer så mycket i min hjärna nu, så nätterna i drömmarnas värld kommer mycket ut på väldigt speciella sätt....
Lord, give me mercy... Det kommer att bli rena semestern för A när jag ligger på sjukhuset i en vecka.... Det har jag sagt till honom... Då sa han: " Älskling, jag kommer att längta varje dag efter att få höra dig sjunga igen på nätterna och att få hem dig, kom ihåg det min ängel"
Tack Gode Gud att denna Man tilldelats mig... Jag säger som Gert Fylking sa när Svenska Akademins ständige sekreterare avslöjade vem som fått årets nobelpris i litteratur för några år sen:
"ÄNTLIGEN"......
Operationsdags!!!
Den 18 oktober är det dags..... Jag läggs in söndagen den 17:e.... Men, det finns ett OM.... Min nacke måste först genomgå en magnetröntgen vilket sker på tisdag den 12 okt... Nacken är också skadad och doktorn vill se om den har fått fler förändringar än tidigare, för isåfall är ryggmärgen skadad och då blir det FÖRST en neurologisk operation av nacken på KS..... SUCK..... Sen isåfall opererar man ryggen nån månad senare....Men om nacken inte visar värre skador än nu så behövs inte det.. Då opereras min rygg den 18 okt...
Vi ska be om eget rum till mig efter operationen på avdelningen sen... Vi har förklarat varför för läkarna och sjuksköterskan... Dom skrattade gott när A berättade om hur jag brukar hålla på när jag sover, så dom sa att det kommer nog att bli väldigt underhållande att ha mig där på sjukhuset....
Samtidigt försäkrade dom mig att göra vad de kan för att jag ska få eget rum.... Så snällt av dem...
Vi har alltså varit och träffat operationsläkaren nu, han var helt underbar... Han förklarade i detalj hur operationen kommer att gå till och vad som händer precis innan och sen efteråt... Han visade bilderna på min rygg och förklarade... A tappade hakan, jag grät... Mina kotor är HELT krossade nere i ländryggen... Bara trasor... Nerverna ligger så kraftigt i kläm så han sa att i mitt fall var det inte ens diskutabelt ifall man skulle göra en operation... Det är ett absolut MÅSTE...
Själva spinal stenosen är genetiskt betingad, men kross-skadorna har säkerligen kommit av den misshandel jag utsatts för av Demonen... Hans kraftiga sparkar och hoppande stampningar i min svank bland annat har hjälpt till att göra skadorna värre...
Doktorn kunde ej bevisa det, men heller inte utesluta det.... Han säger alltså som alla andra läkare sagt... Att det rent rättsligt troligen inte kan hålla som bevis men heller inte bevisas motsatsen....
Det blir en stor och lång operation... Steloperation tyvärr.. Nåt annat går inte.. Det kommer att bli flertalet skruvar i ryggen... Han tror att jag kommer att bli så gott som återställd, men lite stel och det kommer att ta tid att återhämta sig.. Jag kommer att vara sjukskriven i minst 3 månader efteråt.... Jag får dock aldrig mer lyfta tungt och måste vara lite mer försiktig vid halka och sånt så jag ej ramlar....
Men annars tror han att jag kommer att kunna återgå till jobb, träning och ett relativt normalt liv igen utan dessa förbannade smärtor och känselbortfall... Det första dygnet efter operationen får jag inte träffa någon alls... Då ligger jag på intensivvaket och kommer att vara tämligen nerdrogad, för att inte känna av så mycket eftersmärta... Det är en mycket smärtfylld operation berättade han...
Sen ligger jag inne i ca en vecka och dagen efter operationen får jag ta emot besök...
Nu är jag nervös och rädd... Vill bara vakna upp efter operationen nu och höra att den gått bra och att jag får träffa min Man och alla jag älskar... Snälla snälla... jag ber... LÅT DET GÅ BRA?!
SNÄLLA............................... :(
Vi ska be om eget rum till mig efter operationen på avdelningen sen... Vi har förklarat varför för läkarna och sjuksköterskan... Dom skrattade gott när A berättade om hur jag brukar hålla på när jag sover, så dom sa att det kommer nog att bli väldigt underhållande att ha mig där på sjukhuset....
Samtidigt försäkrade dom mig att göra vad de kan för att jag ska få eget rum.... Så snällt av dem...
Vi har alltså varit och träffat operationsläkaren nu, han var helt underbar... Han förklarade i detalj hur operationen kommer att gå till och vad som händer precis innan och sen efteråt... Han visade bilderna på min rygg och förklarade... A tappade hakan, jag grät... Mina kotor är HELT krossade nere i ländryggen... Bara trasor... Nerverna ligger så kraftigt i kläm så han sa att i mitt fall var det inte ens diskutabelt ifall man skulle göra en operation... Det är ett absolut MÅSTE...
Själva spinal stenosen är genetiskt betingad, men kross-skadorna har säkerligen kommit av den misshandel jag utsatts för av Demonen... Hans kraftiga sparkar och hoppande stampningar i min svank bland annat har hjälpt till att göra skadorna värre...
Doktorn kunde ej bevisa det, men heller inte utesluta det.... Han säger alltså som alla andra läkare sagt... Att det rent rättsligt troligen inte kan hålla som bevis men heller inte bevisas motsatsen....
Det blir en stor och lång operation... Steloperation tyvärr.. Nåt annat går inte.. Det kommer att bli flertalet skruvar i ryggen... Han tror att jag kommer att bli så gott som återställd, men lite stel och det kommer att ta tid att återhämta sig.. Jag kommer att vara sjukskriven i minst 3 månader efteråt.... Jag får dock aldrig mer lyfta tungt och måste vara lite mer försiktig vid halka och sånt så jag ej ramlar....
Men annars tror han att jag kommer att kunna återgå till jobb, träning och ett relativt normalt liv igen utan dessa förbannade smärtor och känselbortfall... Det första dygnet efter operationen får jag inte träffa någon alls... Då ligger jag på intensivvaket och kommer att vara tämligen nerdrogad, för att inte känna av så mycket eftersmärta... Det är en mycket smärtfylld operation berättade han...
Sen ligger jag inne i ca en vecka och dagen efter operationen får jag ta emot besök...
Nu är jag nervös och rädd... Vill bara vakna upp efter operationen nu och höra att den gått bra och att jag får träffa min Man och alla jag älskar... Snälla snälla... jag ber... LÅT DET GÅ BRA?!
SNÄLLA............................... :(
Noj Noj Luftballong!!!
Noj Noj Luftballong... Noj Noj Luftballong... Noj Noj Luftballong............ I ca 5-6 minuter oavbrutet sjöng jag endast dessa verser häromnatten när jag sov som A vaknade till.... Jag sjöng högt, tydligt och höjde rösten inför varje ny vers....
Jag låg ner först men efter några verser satte jag mig upp och fortsatte sjunga... A sa att jag nästan lät irriterad då när jag sjöng... Han försökte försiktigt och lugnt få kontakt med mig genom att undra vad jag sjöng för nåt varpå jag blev ännu mer irriterad och sjöng ännu högre....
Så han höll koll på mig och log lite för han tyckte att det ändå var ganska så underhållande och tänkte att jag får väl hålla på och sjunga tills jag slutar då helt enkelt...
Noj Noj Luftballong.... Noj Noj Luftballong..... Samma ord hela tiden.... Men tillslut ebbade det ut varpå jag högt, argt och tydligt sa att " Nä, nu tänker jag inte sjunga den låten mer för jag tycker inte om den så nu räcker det...."
Sen la jag mig ner igen och mumlade nåt mycket ilsket och suckade några gånger så A tog min hand och då började jag andas normalt igen och i samma sekund råkade A "släppa sig" varpå jag högt utbrister:
" Sa du nåt".....
Nej nej sa A, det gjorde jag inte... och då kunde han inte hålla sig för skratt, men jag var inte alls vid medvetande utan började gnälla och utbrast: " Hur ska jag nu få det där jobbet jag sökte om dom tror att jag pruttar?"
Eh, va , sa A, det var inte du älskling, det var jag... Och jag svarade nästan gråtfärdigt: " Jaaaa, men
då måste du följa med och säga det att det inte är jag som pruttar, lova det"
Jaaa då älskling, sa A, jag lovar att säga att det är jag som pruttar och inte du, ingen fara gumman...
Vid det här laget hade A mycket svårt att hålla sig för skratt och han försökte åter igen att få mig att lägga mig ner så att jag skulle somna om när jag börjar snyfta och säger: " Näääää alltså, jag pruttar ju bara på nätterna, och du på dagarna och det är ju nattjobb jag söker så alltså är det kört nu, jag får inga nattjobb mer för dom vill inte ha nån som pruttar på arbetstid på nätterna"
Sen grät jag nästan hjärtskärande och A tog mig försiktigt i sin famn och sa lugnt: " Gumman, lugn nu, såja, jag lovar att följa med och säga att du absolut inte pruttar alls utan att det är jag som gör det så att dom förstår att du kan få jobbet, blir det bra då?"
Jaaaaa tack... snyft....... snyft... jaaa... vad snäll du är.....
Sen somnade jag om och A pustade ut.... Sen tog det ett tag för honom att somna om för han skrattade så han visste inte vad han skulle ta vägen men jag låg så tryggt och lugnt i hans famn då så han hade inte hjärta att gå upp utan skrattade så tyst han kunde...
Allt detta fick jag veta sen på morgonen när vi vaknande... A skrattade gott... Jag hade inte det minsta minne av detta mer än att jag vet att jag drömde att jag var på nån intervju av nåt slag... Snacka om att kunna föra en riktig SKITDISKUSSION när man sover....
Hur är det möjligt att vara så full av DYNGA på nätterna..... ;)
Jag låg ner först men efter några verser satte jag mig upp och fortsatte sjunga... A sa att jag nästan lät irriterad då när jag sjöng... Han försökte försiktigt och lugnt få kontakt med mig genom att undra vad jag sjöng för nåt varpå jag blev ännu mer irriterad och sjöng ännu högre....
Så han höll koll på mig och log lite för han tyckte att det ändå var ganska så underhållande och tänkte att jag får väl hålla på och sjunga tills jag slutar då helt enkelt...
Noj Noj Luftballong.... Noj Noj Luftballong..... Samma ord hela tiden.... Men tillslut ebbade det ut varpå jag högt, argt och tydligt sa att " Nä, nu tänker jag inte sjunga den låten mer för jag tycker inte om den så nu räcker det...."
Sen la jag mig ner igen och mumlade nåt mycket ilsket och suckade några gånger så A tog min hand och då började jag andas normalt igen och i samma sekund råkade A "släppa sig" varpå jag högt utbrister:
" Sa du nåt".....
Nej nej sa A, det gjorde jag inte... och då kunde han inte hålla sig för skratt, men jag var inte alls vid medvetande utan började gnälla och utbrast: " Hur ska jag nu få det där jobbet jag sökte om dom tror att jag pruttar?"
Eh, va , sa A, det var inte du älskling, det var jag... Och jag svarade nästan gråtfärdigt: " Jaaaa, men
då måste du följa med och säga det att det inte är jag som pruttar, lova det"
Jaaa då älskling, sa A, jag lovar att säga att det är jag som pruttar och inte du, ingen fara gumman...
Vid det här laget hade A mycket svårt att hålla sig för skratt och han försökte åter igen att få mig att lägga mig ner så att jag skulle somna om när jag börjar snyfta och säger: " Näääää alltså, jag pruttar ju bara på nätterna, och du på dagarna och det är ju nattjobb jag söker så alltså är det kört nu, jag får inga nattjobb mer för dom vill inte ha nån som pruttar på arbetstid på nätterna"
Sen grät jag nästan hjärtskärande och A tog mig försiktigt i sin famn och sa lugnt: " Gumman, lugn nu, såja, jag lovar att följa med och säga att du absolut inte pruttar alls utan att det är jag som gör det så att dom förstår att du kan få jobbet, blir det bra då?"
Jaaaaa tack... snyft....... snyft... jaaa... vad snäll du är.....
Sen somnade jag om och A pustade ut.... Sen tog det ett tag för honom att somna om för han skrattade så han visste inte vad han skulle ta vägen men jag låg så tryggt och lugnt i hans famn då så han hade inte hjärta att gå upp utan skrattade så tyst han kunde...
Allt detta fick jag veta sen på morgonen när vi vaknande... A skrattade gott... Jag hade inte det minsta minne av detta mer än att jag vet att jag drömde att jag var på nån intervju av nåt slag... Snacka om att kunna föra en riktig SKITDISKUSSION när man sover....
Hur är det möjligt att vara så full av DYNGA på nätterna..... ;)
