Stafylokocker!!!

Bakterier.... De små asen.... Så de kan ställa till det... För alla i allmänhet men för svårt sjuka i synnerhet....

Min Bror, L, som ju ligger inne igen har nu fått svar på alla prover och odlingar och det som däckade honom helt denna gång var just Stafylokocker... Hans immunförsvar är ju kraftigt nedsatt nu pga sin sjukdom så det gör honom extra känslig och väldigt mycket mottaglig för infektioner...

Det kan räcka med att någon i hans närhet bara går omkring och bär på smitta utan att vara sjuk själv.. Detta är ju så väldigt vanligt bland alla som har med småbarn att göra... Ständiga förkylningar och liknande...

Nu har han fått antibiotika men ska ligga kvar några dygn till för säkerhetsskull... Tack mina Älskade Änglar för denna hjälp och jag ber ödmjukast om fortsatt beskydd för ALLA jag Älskar...

Själv går jag fortfarande och väntar på magnetröntgensvaret med allt vad det kommer att innebära...

Det är vecka 26 nu och jag ska ha 4 veckors semester från vecka 29.... Kan man längta mer efter den än vad jag gör just nu???
Föga troligt....

Semester....... SEEEEEEMMMMEEEESSSSTTTTTEEEEERRRRR......Jösses... Du är efterlängtad...
Fram tills dess ska jag göra mitt bästa på jobbet och försöka att andas lugnt och göra det som är meningen på en arbetsplats... Man jobbar helt enkelt.... Min dåliga rygg kommer att spela mig många spratt men jag tänker klara av jobbet...... Ändå...

Efter semestern börjar en ny inriktning att se fram emot... Men, min Älskade och jag tänker nu bara ta EN DAG i taget... Leva HÄR och NU.... Det kommer att ordna sig...





Jämna Plågor!!!

Jag vet, jag har inte skrivit här på ett tag, men min onda rygg har satt stopp för det mesta den senaste tiden... Nu har jag iallafall varit på magnetröntgen och väntar nu in svaret... Oavsett om svaret visar att det blivit värre så tänker jag försöka ta det beskedet med aktning och fatta så logiska beslut som möjligt...

Min Älskade A hjälper mig med allt och följer med till alla läkar, röntgen och kiropraktorbesök och dessutom stretchar han mig varje dag... Vissa dagar är sämre än andra och då går jag som om jag vore 90 år gammal... A är en gudagåva och att få somna och vakna bredvid honom varje dag är en sann gåva och en helt fantastisk känsla....

Han säger samma sak om mig, och att det var meningen att vi skulle träffas nu mitt i livet... Vi värdesätter och värnar vår kärlek varje sekund... Halva livet har ju gått och vi vill fortsätta resten
för alltid tillsammans...

Man får aldrig ta något för givet och nu blir jag oerhört sentimental för min älskade storebror, L, är
svårt sjuk och det är ett helvete att se hans lidande... Han har alltid varit en levnadskonstnär som alltid funnits för oss alla... Nu är han djupt deprimerad och pga sin svåra sjukdom får han åka in och ut på sjukhus hela tiden...

Han har en sjukdom som heter PAH, det är en mycket allvarlig och ovanlig sjukdom, och obehandlad leder den till döden inom 2 år... Han får nu behandling men allt tar sån sabla tid... Sjukdomen gör att han får mycket svårt att andas och alla mediciner leder till en svår balansgång där allt kan krocka med varann och då måste dom testa nya alternativ...

PAH innebär att lungornas blodkärl blir för trånga vilket leder till att blodtrycket i lungorna blir onormalt högt eftersom samma volym blod försöker att pressa sig igenom dessa trånga kärl och
hjärtat måste då arbeta hårdare och det ger också skador på sikt....

Livet är inte rättvist och jag ber till våra skyddsänglar att de ska göra L så pass bra som möjligt så att han får leva ett drägligt liv... Han har aldrig nånsin varit sjuk förr innan han fick sin hjärtinfarkt för ca 5 år sen... Inte en sjukdag innan dess... Han har alltid jobbat hårt och lojalt...

Han överlevde hjärtinfarkten och blev bra av operationen, och kunde börja jobba igen, sen följde en höftledsoperation som också lyckades fint... Och nu detta...

FÖR HELVETE, HUR SVÅRT KAN DET VARA ATT HJÄLPA HONOM ATT ANDAS?????????????????

Maktlöshet är något vi alla i familjen känner nu... Hjälplöshet.... SATAN!!!!!!!!!!!!!!!!

Vi kan bara finnas för honom... Hjälpa honom... Vi turas om att åka in och ut med honom... Vi har telefonkedjor med varann.... Gode Gud, om Du finns... VISA DIG NU!!!!!!!!!!!!!

Därför vill jag nu säga.... Livet är verkligen en gåva... Värna varann.... Ta vara på varje dag och var oerhört ödmjuka inför allt man får uppleva.... Carpe Diem.... Och nu finns det verkligen ett budskap i de latinska orden...

L.... KÄMPA!!!!!!!!!!!!!!! Du är ju så satans Älskad.... Vi lämnar dig inte för en sekund ensam i ditt lidande nu.....




SAMBO!!!!

Nuuuuuuuu..... Nu är vi Sambo och det med den Äran.... Vi är så lyckliga och känner sån stark samhörighet som ingen av oss nånsin känt förut... Det känns alldeles förträffligt bra... Vi lever tillsammans i min Käras bostad som om vi aldrig gjort annat...

Mina saker är på plats och nu söker vi aktivt efter en större bostad i Solna, eftersom A är så trött på kommunen Sundbyberg och dessutom jobbar Han ju i Solna och jag är ju Solna-tjej så där känner vi att vi vill bo...

Men, ingen brådska, för vi klarar oss fint och har allt vi behöver i denna lägenhet också utom balkong, men nedanför breder stora Ängar ut sig så det är bara att ta med filt och gå ner och lägga sig... No problemas... Allt går när man är trygg och lycklig...

Inga hinder är för stora... Trots mina problem på jobbet och mina enorma problem med ryggen och mina förlamningsanfall så står vi starka tillsammans... Problemen på jobbet försvinner mer och mer till hösten efter semestern så där känner jag en väg ut...

Ryggen däremot är ett förbannat avbräck på mitt annars så goda välbefinnande... A följer med på alla läkarbesök och kiropraktor-behandlingar och ska även med på magnetröntgen som jag snart blir kallad till... Han ser det som en självklarhet att vara med mig.... Jag är så otroligt tacksam och blir alldeles varm inom mig av Hans starka kärlek till mig och Hans omtänksamhet...

Mer om detta längre fram... Men troligtvis blir jag inlagd på Löwenströmska specialryggklinik så småningom... Jag vill inte men har snart inget val... Törs ju knappt gå ut och gå själv eftersom dessa
förlamningar som drabbar mig titt som tätt och gör att jag faller ihop är mycket olustiga och obehagliga...

Det stressar mig till max och folk tror ju att man är full när detta sker... Så typiskt oss människor...
A är orolig om jag ska nånstans själv så vi gör det mesta tillsammans så jag kan stötta mig på Honom när benen börjar "bubbla"....

Fortsättning följer... Nu ser vi fram mot semestern som nalkas... A har 6 veckor och börjar sin två veckor före mig och jag har tagit fyra veckor på raken så vi har dessa gemensamt.... UNDERBART...

Nu börjar A dessutom få ordning på mickarna så SNART GOTT FOLK kommer vi att spela in vår Waterfall.... Ska bli så kuuuuuuuuuuuuuuul....

Hörs snart igen.... Fullt upp, men skriver här när jag hinner...... :))

RSS 2.0