Det närmar sig......
Orkar inte skriva lika mycket här längre just nu... Det har ju sina skäl... Jag har blivit så pass mycket sämre så att jag inte ens kan sitta upprätt hur länge som helst för närvarande....
Vi har skippat detta med Löwenströmska... Deras beteende är under all kritik och det är inte ens någon läkare som tittat på mina bilder där och läst remissen utan det var en läkarsekreterare som
trodde sig kunna fatta rätt beslut och som skrev och meddelade mig att jag inte ens får förtur utan har blivit placerad i kö, en kö som är upp till 9 månader...
Min underbara läkare på vårdcentralen som var den som först fick se bilderna och som, trots att han inte är ortopedspecialist, förstod allvaret att det var mycket illa,har varit på semester och kom tillbaka i måndags... Därför har vi ej kunnat nå honom för att meddela hur Löwenströmska agerat...
Innan han kom tillbaka från sin semester så fick vi tips om en suverän ortopedspecialst på St Göran
som opererat en kollega till min A och även en svägerska till kollegan... Det visade sig att när min Kära pratade med sin kollega så hade han haft samma fel som mig och blivit opererad av denna specialist på St Göran och han kunde varmt rekommendera honom...
Vi fick numret och namnet och min A ringde dit och dagen efter blev vi uppringda av en helt underbar ortopedsköterska... Jag frågade om deras väntetider och hon sa att de tyvärr hade köer på 7 månader men bekräftade samtidigt att deras läkare är mycket skicklig och trevlig...
Jag berättade om min Mans kollega och hur han blivit i princip helt återställd och jag sa ärligt att jag är så pass dålig att jag ej orkar jobba längre och att jag ramlar flera ggr om dagen, får kramper, svåra smärtor och kraftiga yrsel och illamående attacker... När hon hörde det så sa hon att hon skulle beställa kopior på mina röntgenbilder och lämna dem till deras operationsortoped så fick han göra sina bedömningar..
Hon lovade att återkomma vid tillfälle... Jag satte inget större hopp till detta och grät ut hos min Kära A som sa att han personligen kommer att åka iväg till sjukhuset för att KRÄVA förtur för mig om de inte förstår hur illa det är...
Döm om vår förvåning när sköterskan från St Göran ringde tillbaka redan samma dag och meddelade att deras läkare redan tittat på bilderna och att han bett henne hälsa till mig följande:
" Säg till patienten att hon ska ha min absoluta första lediga tid, inga köer, hennes rygg ser inte vacker ut och såhär ska hon inte ha det längre, det ser mycket illa ut, jag vill träffa henne snarast och sen operera henne och säg henne också att hon inte ska jobba mer nu och att hennes distriktsläkare sjukskriver henne tills jag tar över. Fram tills vi ska ses måste hon ta smärtstillande och vila. Och blir det mer akut fram tills vi träffas så säg att hon ska åka in till oss så opererar jag henne omgående"
Jag började gråta i luren och sköterskan förstod så väl hur jag hade det och jag fick tid i början på oktober, för det var hans första lediga tid. Men hon underströk igen att jag skulle åka in akut till dom tidigare ifall jag inte orkar längre... Jag tackade henne så oerhört mycket och bad henne hälsa det till deras doktor också, vilket hon lovade att göra och sen önskade hon mig varmt välkommen dit...
Sen grät jag ut hos A igen... Denna gång dock av lättnad.... Snacka om vilka olika bemötanden man kan råka på i samma ärende fast på olika ställen.... Skrämmande... När alla papper från St Göran
kom så var det inte ett endaste likhet med frågorna som Löwet hade på sina skithuspapper...
Här var det relevanta frågor som verkligen har med min kropp, rygg och operation att göra...
Jag har tyvärr blivit så pass mycket sämre, så när vi fick tid hos min distriktsläkare efter hans semester så kunde han konstatera att hela mitt nervsystem nu var påverkat och att jag därför drabbas av dessa plötsliga illamående, yrsel och svimningsattacker.... Förträngningarna ligger i hela nervsystemet nu och det påverkar hela det centrala nervsystemet också som i sin tur ger fel signaler eller inga signaler alls till hjärnan....
Jag fick omedelbart sjukintyg, massor av mediciner, men hävdar ändå att jag inte vill åka in akut för det blir så stressat då.. Jag vill, tillsammans med A, träffa min operationsläkare i lugn och ro där i början på oktober för att ställa alla nödvändiga frågor och få veta så mycket som möjligt lugnt och sansat innan operationen sker...
Tills dess.... Jag kämpar på men kan inte gå ut själv och A är så orolig så han vill göra allt ihop med mig så jag inte gör nåt själv... Det kan sluta riktigt illa om jag gör nåt ensam fast jag själv inte riktigt vill ta det till mig... Ena stunden kan jag må hyfsat och då blir jag kaxig, men 2 minuter senare kan situationen vara en helt annan och då ligger jag och skriker av smärtor eller är tämligen borta i skallen av yrsel eller ligger och kravlar på golvet för att jag drabbats av en av mina åtskilliga tillfälliga förlamningar...
Jag tänker göra som A säger och inte käfta emot mer nu... Han är så oerhört rädd om mig och jag känner hur orolig han är samtidigt som han tar hand om mig på alla möjliga sätt.. Det är så tryggt... A.... Tack.... Jag Älskar Dig så oerhört.... Och jag fattar allvaret nu med hur mitt tillstånd är... Även om jag är rädd för operationen så känner jag nu att det MÅSTE ske.. Det finns inget annat...
Jag VILL och SKA bli frisk.... Gud, så jag längtar att få leva ett normalt liv igen tillsammans med min Älskade Man.....
Vi har skippat detta med Löwenströmska... Deras beteende är under all kritik och det är inte ens någon läkare som tittat på mina bilder där och läst remissen utan det var en läkarsekreterare som
trodde sig kunna fatta rätt beslut och som skrev och meddelade mig att jag inte ens får förtur utan har blivit placerad i kö, en kö som är upp till 9 månader...
Min underbara läkare på vårdcentralen som var den som först fick se bilderna och som, trots att han inte är ortopedspecialist, förstod allvaret att det var mycket illa,har varit på semester och kom tillbaka i måndags... Därför har vi ej kunnat nå honom för att meddela hur Löwenströmska agerat...
Innan han kom tillbaka från sin semester så fick vi tips om en suverän ortopedspecialst på St Göran
som opererat en kollega till min A och även en svägerska till kollegan... Det visade sig att när min Kära pratade med sin kollega så hade han haft samma fel som mig och blivit opererad av denna specialist på St Göran och han kunde varmt rekommendera honom...
Vi fick numret och namnet och min A ringde dit och dagen efter blev vi uppringda av en helt underbar ortopedsköterska... Jag frågade om deras väntetider och hon sa att de tyvärr hade köer på 7 månader men bekräftade samtidigt att deras läkare är mycket skicklig och trevlig...
Jag berättade om min Mans kollega och hur han blivit i princip helt återställd och jag sa ärligt att jag är så pass dålig att jag ej orkar jobba längre och att jag ramlar flera ggr om dagen, får kramper, svåra smärtor och kraftiga yrsel och illamående attacker... När hon hörde det så sa hon att hon skulle beställa kopior på mina röntgenbilder och lämna dem till deras operationsortoped så fick han göra sina bedömningar..
Hon lovade att återkomma vid tillfälle... Jag satte inget större hopp till detta och grät ut hos min Kära A som sa att han personligen kommer att åka iväg till sjukhuset för att KRÄVA förtur för mig om de inte förstår hur illa det är...
Döm om vår förvåning när sköterskan från St Göran ringde tillbaka redan samma dag och meddelade att deras läkare redan tittat på bilderna och att han bett henne hälsa till mig följande:
" Säg till patienten att hon ska ha min absoluta första lediga tid, inga köer, hennes rygg ser inte vacker ut och såhär ska hon inte ha det längre, det ser mycket illa ut, jag vill träffa henne snarast och sen operera henne och säg henne också att hon inte ska jobba mer nu och att hennes distriktsläkare sjukskriver henne tills jag tar över. Fram tills vi ska ses måste hon ta smärtstillande och vila. Och blir det mer akut fram tills vi träffas så säg att hon ska åka in till oss så opererar jag henne omgående"
Jag började gråta i luren och sköterskan förstod så väl hur jag hade det och jag fick tid i början på oktober, för det var hans första lediga tid. Men hon underströk igen att jag skulle åka in akut till dom tidigare ifall jag inte orkar längre... Jag tackade henne så oerhört mycket och bad henne hälsa det till deras doktor också, vilket hon lovade att göra och sen önskade hon mig varmt välkommen dit...
Sen grät jag ut hos A igen... Denna gång dock av lättnad.... Snacka om vilka olika bemötanden man kan råka på i samma ärende fast på olika ställen.... Skrämmande... När alla papper från St Göran
kom så var det inte ett endaste likhet med frågorna som Löwet hade på sina skithuspapper...
Här var det relevanta frågor som verkligen har med min kropp, rygg och operation att göra...
Jag har tyvärr blivit så pass mycket sämre, så när vi fick tid hos min distriktsläkare efter hans semester så kunde han konstatera att hela mitt nervsystem nu var påverkat och att jag därför drabbas av dessa plötsliga illamående, yrsel och svimningsattacker.... Förträngningarna ligger i hela nervsystemet nu och det påverkar hela det centrala nervsystemet också som i sin tur ger fel signaler eller inga signaler alls till hjärnan....
Jag fick omedelbart sjukintyg, massor av mediciner, men hävdar ändå att jag inte vill åka in akut för det blir så stressat då.. Jag vill, tillsammans med A, träffa min operationsläkare i lugn och ro där i början på oktober för att ställa alla nödvändiga frågor och få veta så mycket som möjligt lugnt och sansat innan operationen sker...
Tills dess.... Jag kämpar på men kan inte gå ut själv och A är så orolig så han vill göra allt ihop med mig så jag inte gör nåt själv... Det kan sluta riktigt illa om jag gör nåt ensam fast jag själv inte riktigt vill ta det till mig... Ena stunden kan jag må hyfsat och då blir jag kaxig, men 2 minuter senare kan situationen vara en helt annan och då ligger jag och skriker av smärtor eller är tämligen borta i skallen av yrsel eller ligger och kravlar på golvet för att jag drabbats av en av mina åtskilliga tillfälliga förlamningar...
Jag tänker göra som A säger och inte käfta emot mer nu... Han är så oerhört rädd om mig och jag känner hur orolig han är samtidigt som han tar hand om mig på alla möjliga sätt.. Det är så tryggt... A.... Tack.... Jag Älskar Dig så oerhört.... Och jag fattar allvaret nu med hur mitt tillstånd är... Även om jag är rädd för operationen så känner jag nu att det MÅSTE ske.. Det finns inget annat...
Jag VILL och SKA bli frisk.... Gud, så jag längtar att få leva ett normalt liv igen tillsammans med min Älskade Man.....
Kommentarer
Trackback
